Det är fredag kväll och vi sitter i hans lilla vardagsrum med vinröda gardiner och dyrt parkettgolv. Mitt hår är tovigt och mitt läppstift är utkletat och doften av parfymen jag sprayat innan jag lämnat lägenheten för fem timmar sen har ersatts med en fruktansvärd stank av mina egna spyor och någon annans utspillda öl.
Jag gråter. Lutar mig mot hans beniga axel. Hulkar, stryker honom över kinden, ber om ursäkt för att mina tårar färgar hans ljusgröna Adrian Hammond-tshirt svart. Han hyssjar mig.

Jag gråter för att jag just fått mitt hjärta krossat. I två år har jag tyckt om en kille så otroligt mycket, en kille som inte är han. I två år har jag hoppats att den där killen ska börja tycka om mig också, men det gör han inte. Vi går bara i samma tyska-grupp och ibland är vi på samma fester men det har aldrig varit mer än så. Ändå har jag tyckt om honom ohälsosamt mycket under tjugofyra månader nu. Och ikväll hade vi varit på samma fest och jag hade sett honom kyssa den finaste tjejen på skolan och jag bröt ihop inne på toaletten och jag kunde inte gå ut därifrån förrän jag samlat nog med kraft för att gå hem till den enda killen jag litar på. Den bästa killen jag vet. Den enda killen som förstår.

Jag berättar historien för honom ännu en gång, om hur killen med stort k försiktigt rört hennes nacke, tittat in i hennes ögon och hur deras läppar sedan mötts i en långvarig kyss. Jag börjar gråta igen när jag ser bilden framför mig. Han nickar förstående och ger mig ännu ett glas vatten. Jag dricker några klunkar och känner hur magen hamnar i ett ostabilt läge. Jag vinglar till toaletten, kastar mig på mina sköra knän och lutar mig över den kalla toalettstolen. Han håller upp mitt hår, viskar i mitt öra att allt kommer bli bra igen. Jag ligger fortfarande lutad över toaletten och gråter tyst.
Han är bara min vän. Vi har varit vänner i fyra år och han har alltid ställt upp för mig. Han har backat mig när någon varit elak, han har låtit mig ringa honom mitt i natten, han har strukit min rygg och torkat mina tårar när jag behövt det som mest. Och ikväll lyssnar han på mina fåniga historier om hur trasigt mitt hjärta är för att en kille som knappt lagt märke till mig kysst en annan tjej.

Han frågar om jag är färdig och om jag vill gå tillbaka till soffan. Jag dricker vatten, den här gången lite långsammare, och sedan nickar jag. Han lyfter upp mig och bär in mig till vardagsrummet igen. Lägger varsamt ner mig på soffan och sätter sig bredvid mitt huvud. Jag tittar upp på honom, ler ett halvhjärtat leende och han ler tillbaka mot mig. Jag sätter mig upp igen och han säger:
- Nej, nej, lägg dig ner, du måste vila!
Så jag gör som han säger men den här gången lutar jag mig mot hans bröst. Jag lägger handen runt hans mage och han trasslar försiktigt ut mitt toviga hår. Det är mörkt och kallt utomhus trots att det är början-på-våren-mitten-av-april och han stryker mina smala armar för att jag inte ska frysa. Och om det inte vore för att han var världens bästa vän kanske jag skulle vara lite kär i honom just nu. Det är jag inte. Men jag vet att vår vänskap är alldeles nog och att det är det enda jag behöver. Jag behöver inga dumma killar som får mig att känna mig dålig, som framkallar tårar och som krossar mitt hjärta var och varannan helg. Jag behöver bara veta att jag har en vän som honom.
- Du kommer aldrig någonsin vara ensam, viskar han.
Jag stryker hans mage, torkar bort en sista tår och svarar:
- Det kommer vi aldrig vara så länge vi har varandra.
Och sedan somnar jag med huvudet mot hans bröst och jag känner hur hans hjärta slår i takt med mitt.