Jag ser bussen åka till det stället, du vet de där som finns långt bortom horisonten.
Och jag springer, tills mina fötter blöder.

För jag vet, att du kanske kan finnas där någonstans.
Sen den dagen, den där dagen då du lämnade mig på stationen.
Så har jag alltid varit i rörelse, jag har alltid försökt springa efter.

Aldrig har jag stannat kvar på ett och samma ställe för länge, låter ingen gå innanför min gränser.
Låter mig aldrig känna efter.
Och alltid blir någon besviken när jag inte låter dem röra mitt hjärta.

Ibland känner jag dofter som bedövar mina muskler i benen och jag faller.
Faller ner på mark som du gjort så kantig och hård.

När minnena slår till mig så vet jag inte vart jag ska gå, det känns som hela jag går i bitar.
Och till ingen nytta plockar jag upp, letar efter försvunna bitar.

Folk tittar på mig, tycker synd om mig för att jag går sönder hela tiden.
De ser på mig med hela hjärtan och gråter för min skull
För att jag aldrig någonsin kommer att bli riktigt hel.
Aldrig fullkomlig.

Inte ens du kan hela mig nu.

Och jag undrar, hur du kan se på mig. Undra vart jag tagit vägen, när det alltid är du som springer ifrån mig.

Och nu undrar jag hur jag någonsin ska kunna förlåta dig.
Nu när du har lämnat ensamhetens brus i mig.

Hur ska jag kunna förlåta dig,
när du lämnat alla minnen överallt och att du krossar mig när du inte ens är i närheten.

Hur ska jag någonsin kunna förlåta dig,
för att du lämnade mig utan dig.