Min kropp skriker av rastlöshet och ilska.
Som en återkommande sjukdom sätter sig ilskan och smärtan ett hårt grepp runt min strupe.
Hjärtat slår hårt i mitt bröst, hjärtklappningar och yrsel.
Mitt huvud skriker av frustration, den klarar inte av att sköta allting rätt.
Sätter smärtan på fel ställen, ilskan vid fel tillfällen.

Jag springer omkring i mitt kaos och försöker få allting att gå ihop.
Känslor springer runt i mitt blodomlopp och mina händer pirrar.

De rycker i mitt bröst, som om någon drar ett snöre som har knutits fast i mina revben.
Världen framför mina ögon skakar och blir oförstående vad som händer.
Jag går barfota på vassa stenar, förstår ingenting.

Jag vaknar upp utomhus och försöker få ordning på hur jag kom dit.
Slutar tillslut att bry mig. Får ingen ordning på mitt liv.

Dom säger att jag ska följa stigen men jag lyckas alltid komma utanför och gå vilse i mina egna tankar.


En ångest kryper under huden på mig, jag ser hur den snabbt rör sig runt i cirklar. Som insekter som flyttat sin in under huden på mig.
Jag kan knappt andas och jag skriker.

Framgång blev till blanka papper i en dagbok, min värld snurrar för fort och jag hinner inte reagera när allting försvinner från mig. Jag tappar taget av den verklighet som jag en gång kände så väl.

Jag försöker följa ett schema för att inte tappa fokusen, men vart tog tiden vägen?
Jag hinner bara springa omkring i ett onödigt kaos.

Jag vill bli fri från min kropp, rymma från mina tankar.
Smälta all smärta till en stor smet som jag sen kan kasta ifrån mig.

Jag skulle gå emot strömmen, hitta min egen väg. Vinna över allas tankar om att jag aldrig klarar något.


Jag tror dock jag har förlorat.