Sahlgrenska, Nu var det bråttom, Handlade liv och död. Mitt liv, min död. Det var jag som låg där, halvdöd. Då, har inte fantasin tagit över, det var min själ som lämnade min kropp ett tag, ett litet tag. Jag såg mig själv ovanifrån, där jag låg i ambulansen.

Eller så är det min fantasi som bara tror att det var så. Jag hade en dröm när jag låg där. Jag var inne i ett rum, det var massa blod överallt, på väggarna. Och det fanns en dörr mitt i allt, mitt allt skrik, i all hopplöshet. Dörren lyste vitt, varför tog jag den inte, varför gick jag inte till den behagliga känslan, av gud... För jag har alltid lärt mig mig att den enkla vägen, är alltid den sämsta, och fegaste.

Jag vill gråta, gråta ut all smärta, av mod, av styrka, av svaghet. Jag vill fälla de tyngsta tårarna som någonsin existerat, som väger lika mycket som universum, dem är fyllda av känslor, känslor som väger mer än hela jorden tillsammans, hela jordar ska falla, och sedan krossas och förintas, och sedan sippra ner i min sängs omedvetande. Kom tårar, snälla, kom.