Jag hade skrivit så många fina ord till dig,
du var min vän som jag alltid har i mina tankar.

Jag gråter, jag minns din bädd av blommor,
då när vi tog ett sista farväl, där, precis där du låg.

Varför, så många frågor, men du dog precis där som du mådde som bäst,
jag hatar dig för att ja inte fick säga "farväl" .

Din bädd av blommor jag minns så väl,
min smärta var som högst, mitt skrik var som fågeln som förlorar sina vingar.

Alla sorgsna blickar, alla vi som var där, vi som var dina vänner, dina riktiga vänner,
dina barn som grät sina sorgers mörka tårar.

Jag blickar upp i mot skyn, ser, blundar och undrar,
är du du där Patrik, hör du oss?

Hur ska jag kunna glömma, tittar på korten, minns dig precis så som du var, en underbar härlig glad kille,
jag skriver, och jag skriver men får dig inte ur mitt huvud vännen.

Du påminner mig om att dagen är skör, att dagen är alldeles speciell,
att vi lever här, vi lever nu, i morgon kan allt vara över, ja vet, jag vet.

Jag kysser mina blåa minnen farväl, jag kysser mina bedövande minnen åter,
vi ses, vi hörs i morgon när jag är jag igen!