Tvenne lirare satt på varsin bänk i hemmalagets omklädningsrum före en match i kosmetisk bolleyvoll. De satt och snörde på sig sina snöskor medan andra sprang omkring och mjukade upp sig i och utanför duscharna. Den ena, vars namn mycket väl hade kunnat vara Eric Schnell tilltalade plötsligt den andre vars namn kunde ha uttalats Jonathan Schwürmattel.
- Hör du du du. Yttrade Jonathan.
- Mmmm, svarade Eric.
- Vet du namnet på Rysslands mesta dam i brottning?
- Nä, hör du du du, det vete katten.
- Jo ser du det är Tamara Snitskij.
- Skulle det där föreställa en lustighet? Det vet du väl att vi tyskar inte har någon humor?
- En lustighet? Alls icke. Nej, min prins, det var en gåta.
- En gåta, i sport? Det vet du väl att jag har noll koll i detta ämne.
- Det är en lustighet ändå, kanske. Ta mara Snits kij. Går det upp ett ljus?
- Går upp ett ljus? Nej, sannerligen inte. Se på klockan, det är match om tre minuter. Så ge nu upp försöken att förklara saken för mig.
Några minuter senare stod alla de 26 spelarna uppradade i snön på den stora arenan, på två led framför varandra. Deras färggranna skjortor fladdrade i vinden och de rutiga kortbyxorna smet åt kring låren. Publiken var kommen från när och fjärran, där de satt på telefontrådarna längs arenans långsidor.
Länge rådde det ovisshet om lagens dagsform och resultaten böljade fram och tillbaka över planen. Redan efter en trekvarts match föll snön ymnigt och det blev svårt att urskilja varandra, för att inte tala om bollen. Resultatet skrevs visserligen upp på den elektriskt upplysta tavlan men i ovädret var det få om ens någon som såg vad det till slut blev och trötta sprang spelarna efter matchen in i omklädningsrummen med noll koll på resultatet. De bägge målgörarna för bortalaget satte sig alldeles utpumpade på en bänk och började snöra av sig snöskorna. Den ene som nog hette Sebastian Sebastienne och var invandrare från Liege i Frankrike talte en smula med spelaren snett till vänster om sig, en viss Kurt Schpitzelnudler.
- Öh du?
- Jo, det är allt jag det.
- Vill du höra en gåta?
- Det går väl för sig, bara den är rolig.
- Det vet väl inte jag, men du kan ju tycka det om du vill.
- Om jag vill. Nå hur går den då?
- Vet du namnet på Rysslands mest lugna krog?
- Hur katten skall jag veta det? Jag har aldrig varit utanför Hannofer.
- Det är en gåta, dumskalle, du behöver inte ha varit där.
- Dumskalle kan du vara själv. Nå, men så kom fram med svaret då.
- Det är ett tvåspråkigt svar. Matro'na Calmmittiskyn.
- Vad sade du att det var sade du?
- Hör du dåligt också, din landsvägsstryker. Matro'na Calm mitt i skyn.
- Jag fattar inget. Du kan ta den där vitsen och köra upp den i...
- Det går inte, där har jag en banan från helgens härliga lekar. Ryska Posten, sanning eller konsekvens.