Du är min sjukdom i själen, du är smärtan i mitt bröst.
De kallar dig kärlek, jag kallar dig sorg.
Vi känner inte varandra längre, men en gång var du leendet i min mungipa.
Du var mina kritor när jag målade världen.
Men du älskade sorg, världen blev alldeles svart när du försvann.

Ändå kallar dom dig kärlek, när du svek så klandrade dom mig.
Hur kunde jag vara så fel när de var du som orsakade en storm.
Älskade sorg, du kunde krossa mig totalt när du lät tystnaden tala.

Du är min sjukdom i själen, men du försvinner när sprutan glider in i min arm.
Allt försvinner när sprutan låter mig bli kärlek och du blir bara små sorgsna prickar i mina målningar.

Jag är inte längre din, men du är fortfarande min sorg.
Min sjukdom i själen är din kärlek, den smittar ner hela min själ med sorgsna små prickar.

Aldrig kommer jag bli riktigt hel, för såret i bröstet blöder fortfarande efter du skar dig loss från mig.

Älskade Sorg, du var kärlek.