Fumlar fram i mörker,
trevar efter lampknappen.
Osäkra, livrädda händer
som söker,

finner, men
inget ljus tänds.
Proppen har gått?
S t r ö m a v b r o t t?

Mörkret gapar,
slukar, sväljer.
Jag andas i minuter.
In genom munnen,
ut genom näsan.

Paniken griper tag.
Skakar, skakar, skakar.
Och ångest
och förtvivlan
och gråt
försvinner in i tystnaden.

Och ingen kan nå dit,
ingen kan ta din hand.
När ljuset går på
kan man inte riktigt justera tillbaka
ögon, hjärna, hjärta.
Det tar ett tag att vänja sig.

Och man är alltid
r ä d d.
Rädd för ett mörker,
en tystnad.