Kriget är över. Pojken har varit borta länge och nu kan han äntligen ringa hem och tala om för sina oroliga föräldrar att han lever. De blir glada när de får hans samtal. Så när han säger att han vill be dem om en tjänst säger de : Javisst, vad som helst! - Jag skulle vilja ta med mig en vän hem, svarar deras son. - Han är varmt välkommen, svarar hans föräldrar.
- Men han har ett handikapp, säger deras son. I kriget förlorade han både sin ena arm och sitt ena ben. Hans föräldrar tvekar.
- Han får gärna stanna hos oss, ett litet tag
iallafall, svarar de.
- Nej, envisas deras son. Jag vill att han ska bo hos
oss, med oss.
- Hör på nu, säger hans föräldrar allvarligt. Att ta ansvar för en person med ett sådant svårt handikapp skulle bli alltför jobbigt och det skulle ta upp alltför mycket av våran tid. Din vän kan få hjälp på annat håll.
När pojken får höra detta lägger han på luren. En vecka går, och de bekymrade föräldrarna får plötsligt ett samtal från polisen i en annan stad några mil bort. En ung man har tagit sitt liv på ett hotellrum. I hans plånbok har de hittat hans adress och på så sätt fått tag på dem som de antar är hans mor och far. Förtvivlade åker föräldrarna dit. Ja, det är deras son som tagit sitt liv. Han ligger på en bår, med ögonen slutna och ett fridfullt uttryck i sitt ansikte. Med tårar i ögonen ser föräldrarna på sin son. Han saknar en arm och ett ben.