"Ta hand om dig",
sa du men jag kan inte
ta hand om mig
om du inte finns där
med rött kors och
förstahjälpen-väska.
Jag kan inte ta hand om mig
om du går.

Du behöver inte andas regelbundet
eller skratta helt rent,
jag lovar att jag ska vara helt tondöv
för dig,
bara du stannar kvar.

Du behöver inte dansa
i rosa vollangkjol eller ens dansa
alls. Jag kan ta dina händer
och jag kan laga dina vingar
med tejp och klister,
jag kan väva en tråd som håller ihop
allting en sekund.
Bara du inte går,
för jag vet att du inte
skulle låta mig följa med.

(Jag kan göra allt för dig,
rita hjärtan på svarta pappersark
och skriva nya kapitel i
en för länge sedan avslutad historia.
Men inte hålla dig tillbaka.
Jag kan inte hindra dig
om du
vill gå.)

Vännen,
du behöver bara viska i vinden
att du lever och snälla du,
om du sätter ett fingeravtryck
på min spegelbild så lovar jag
att jag kan le åt oss båda två.
Vännen om det är vad som krävs
så ska jag skratta en hel värld
bara för dig.

För jag behöver dina svarta converse
stadigt på jorden och även om du vinglar
och det snurrar lite grann
så ska jag knyta en rosett av dina
slitna skosnören.
Om det vinglar vännen,
så håller jag i dig.

Jag vet att du kan
hoppa så högt att
du slår huvudet i stjärnorna.
Jag vet att du kan nå högre
än alla andra tillsammans.
Du nådde toppen
och kanske är det därför du får svindel nu
kanske är det därför du är på väg
över kanten.

(Du får inte störta nu.
Du får inte falla utan mig.)

Vännen
om du försvinner nu,
så kommer du bli du
och jag bli jag.
(Vi vet båda två
att det inte är så det ska vara.)
Om du försvinner nu
så kommer ett bli två
och tusen bitar.
Och om du springer i en evighet
så hinner jag aldrig ikapp.

Men jag skulle ändå försöka,
jag skulle springa för livet,
helvete
vad jag skulle springa
för dig.