Vi är Främlingar, endast några snabba ord i förbifarten
de få gånger vi setts
Vi kan omöjligt känna varandra, ändå har Du lämnat djupa spår
av dig själv, långt inom mig
Jag känner fortfarande doften av Din hud, känslan av ditt långa
hår mot min kind
Din röst dröjer sig kvar i mitt medvetande...

Din omfamning berörde platser jag sedan länge låst,
begravt, gjort otillgängliga
Vars existens jag medvetet valt att förtränga, glömma, förvisa,
för att skydda mig själv
Ingen har kunnat komma dem nära, komma mig riktigt nära, utan att själva
förtäras, förstöras, frysas ner av deras hänsynslösa iskyla
Värmen i Din beröring smälte på ett ögonblick hela mitt försvar...

Vi är Främlingar, så varför ser jag mig själv
så tydligt i djupet av dina ögon
Ju djupare jag blickar bakom deras skönhet, desto mer av mig själv
finner och förstår jag
Varför känner jag Dig så tydligt med varje andetag, varje hjärtslag,
varje steg jag tar... Du lever inom mig...
Varför gav just Din famn det, ingen annan kunnat ge?

Desperat söker jag förstå, denna vetskapens känsla
som logik aldrig kan förklara
Denna känsla som sveper mig med sig i allt jag gör,
allt jag känner, drömmer, tänker
När jag blundar är det Dig, dina ögon, ditt leende jag ser
jag känner din doft, dina hjärtslag pulserande jämte mina
Vem är Du, hur kan du med lättheten av en beröring, få min själs tillit?