Jag kan nog leva med,
att det inte blir,
som jag känner,
Bäst som det är,
just nu.

Även om jag är orolig,
för att det rätta beslut,
du fattar,
fattas,
av fel skäl.

Men jag har svårt,
att leva med,
om inte,
en vän blir hel,
som tror att hon redan är hel.

Att hon får växa,
leva på kanten,
av vad som är möjligt,
med någon som ser henne,
på insidan,

ser allt som är stort och fint och vackert,
och kan bli så mycket större,
om glädjen över,
att få finnas till,

strålar samtidigt,
som hon utforskar allt möjligt nytt,
med ljusets hastighet,
medans hon doppar,

håret i vattnet,
ruskar det torrt,
och skrattar,
när hon flyger fram.

Jag hoppas att han du har,
blir allt det där,
han behöver bli,
för att färdas i ljuset med dig.