Han rev ner alla gränser på ett enda ögonblick,
länkade fast mig vid skammen.
En smärta och förvirring större än något annat
var straffet för mina ”synder ”.
Jag var så ful och äcklig att han ödelade mig.
För alltid.
Jag förtjänade inte kärlek, blev kastad ut till hatet
och likgiltigheten, försvann.
Gud, vad jag fylldes med skam.
Först fick jag en chock.
Sedan blev det en vana.
Jag var inte människa längre, utan hans ägodel.
Själen kunde fly, förtränga, men kroppen
blev vad han gjorde den till och minns allt.
När jag var liten kände jag bara detta,
jag trodde det skulle vara så.
Men jag blev stor och fick se en annan verklighet.
Då växte skammen.
Jag var ensam i en värld ingen annan kände till.
Fångad mellan flicka och kvinna.
En icke-människa.
Skulle någon tro mig om jag berättade om min värld?
Jag blev trogen tystnaden, men prövade att
finna en annan väg.
Prövade att berätta, men hade inga ord.
Jag var verkligen annorlunda.
Då växte skammen.
Jag bor inte längre tillsammans med honom,
men såren han gav mig är där.
Skammen hindrar mig att se mig i spegeln,
känner mig smutsig, äcklig och ful.
Blir aldrig ren.
Kravet om att täcka alla andras behov
sitter fast i mig.
Mina egna försöker jag att inte tänka på.
för då kommer SKAMMEN:
” Tror du någon kan älska dig efter det du har gjort?
Tror du någon vill vara nära dig, sådan som du är?
Du önskar dig något från andra?
DIN EGOIST!!! ” ropar SKAMMEN.

Jag vill ha mitt liv tillbaka.