Fält av åtrå är under hans vandrande fötter, går där med sin ensamhet. Hans mun är nu liten och spänd som av ilska. Blicken är rak och stel där han går med bestämda steg. Han utstrålar så mycket hat och styrka. Han känner hur kroppen sakta drar ihop sig mer och mer, allt den vill är att falla ihop, han gör sitt bästa för att övertala sig själv med kroppsliga justeringar. Upprätthållningen och spänningarna blir allt fler i hans oas av uttryck och tankar. Steg, steg, steg fyller den tid som nu fördrivs. Om tiden bara får fortsätta framåt kanske allt blir bättre, då kanske han får bli den han vill. Känslan av förgången tid, av varje sekund som försvinner in i ingenting är uppmuntrande. Det som har varit kan inte skada längre. I hans inre ekar en kardiograf med jämna pipande ljud.

Händerna är torra och kalla, hans upptagna sinne har inte haft tid att hjälpa dem alls. Kläderna är fina och strukna. Kavajen, skjortan, finbyxorna och slipsen representerar den stryka som önskas. Kläderna är som motsatsen till insidans utseende, om han ser ut att vara så som han strävar efter att bli så kanske önskan uppfylls. Tanken på det som nu klär kroppen för han till en aning ljusare och lugnare värld för en sekund. Hur länge agerar kavajens knäppning hans sköld? Förevigt önskar han. Fukt, värme och regn fyller luften. Regnet öser ned över skölden och det spända, det stoppar inte honom. Nederbörden bevisar bara hans uthållighet, han ler lite för sig själv.

Vattnet slutar falla och skyn släpper ut lite sol emellan molnen. Vem är det han bekämpar? Utan att fundera ut ett accepterat svar ökar han takten och fördriver snabbt både tid och rum. Om han flyr från plats till plats kanske tankarna gör detsamma. Nya platser, tider och personer förgyller hans tänkande. Att omplacera sig är absolut bara nyttigt, det måste väl gå att bli ny i själen på så sätt? Han avbryts i sina frågor och svar av att mobilen ringer, den intensiva och högljudda signalen får hans mage att knyta sig. På displayen står det med tjock stil att någon hemifrån ringer, för någon sekund känner han längtan och viljan att svara. Snabbt ignorerar han de känslorna och ryter till inombords för att åter bli samma hårda och okänsliga person som nyss. Kardiografens signaler går fortare. Han lägger tillbaks mobilen i fickan och magen vrider sig varje gång vibratorn morrar åt honom. Hysteriskt andas han för att lugna sig och önskar att de ska sluta ringa. När mobilen dör och blir stillaliggande i fickan suckar han av lättnad men skuldkänslor och ånger fyller honom. Gångstilen förstoras och hårdnar av bekämpningen, han huttrar till av den mildra kylan. Det dolda syftet är att få tiden att gå lite snabbare av att sysselsätta sig på något sätt och att verkligen anstränga sig för att frysa, så hans inre kyls ner igen efter den besvärliga mobilinsidenten. Han känner hur hatet mot varma känslor växer, analyserande tankar om hur meningslösa och svaga känslorna är korsar hans inre. Han måste vinna, måste. Propagera, propagera, propagera.

Vägen är täckt av grus, små och många. Gången markeras med grästussar på långsidorna. Skrapandet av gruset under skorna hörs väl, det är där som en redo varningsklocka ifall hans steg skulle sakta in. I slutet av gången finns skylten, skylten som bekräftar att han lämnar sin hemort. Bara han passerar den har han kommit en bra bit på väg, bara han passerar den växer hans styrka och han kan börja glömma. Vart är han på väg? Han vet inte själv men han ska någonstans där allt blir bra. Det enda viktiga är att han fortsätter gå, att stanna är uteslutet. Fortsätta, fortsätta, fortsätta.

I ett desperat försök att få en renare insida börjar han springa. Han ser sin nya värld framför sig, han springer som av galenskap. Nu känns den kyla han letat efter. Känns som om vinden försöker stoppa honom, vända honom tillbaka. Nu har han ännu en fiende att kämpa mot. Nu, för fösta gången på länge, känner han sig fri. Stegen avgör han, springa eller gå. Andningen är hackig, anfådd av alla anstränganden. Plötsligt släpper kroppen lite av spänningarna. Tempot avtar, hans ben vill stanna men han tvingar dem att fortsätta. Ögonfransarna är nu våta men han kämpar emot med allt han har. Från kardiografen hörs ett oavbrutet ilande tjut. Ögonen lyser svart av mod och styrka. Ögonen ljuger.