Ensam i nattens kyla.
Himlen är klar och stjärnorna
ser ner på mig.

Det värker i min kropp.
En bil kör förbi,
där jag går på gatan.
Men ingen bryr sig om,
denna flicka som haltar fram
och vars tårar runnit.

En ensam gatlykta,
har kraften kvar att lysa.
Dom andra har slocknat,
så som livsglöden inom mig.

Ur mina hörlurar,
dunkar musiken så det gör ont.
Men den räddar mig,
från mig själv.

Månen ser där jag går.
Ensam och kall, så som jag,
ser den ner på mig.

Jag sträcker ut min hand.
Försöker omfamna den,
trösta så som jag vill att någon tröstar mig.

Faller ihop på gruset
och blir liggande där.
Långt borta hör jag skratt.
Får jag ta del av eran lycka.
Ser ni mig om jag ligger här?
Hör ni mig, om jag ropar på hjälp?
Bryr ni er om denna främmande flicka
med sitt förut hårt sminkade ansikte,
förtvivlat av smärta och sorg?

Mina tårar börjar rinna igen
och jag kryper ihop.
Vill krypa ihop i mig själv,
i nattens kyla.

Medans världen runt om mig,
fortsätter som vanligt,
försvinner jag i mörkret.