Botten så långt ner man kan komma utan att dö. ingen hör ingen ser ingen lyssnar. Jag var 20 år gammal. en helt vanlig tjej på utsidan. följde trenderna, sminkade mig. hade en snygg pojkvän. allt såg ut att vara perfekt.. men dålt under ytan gömmer sig ett svart moln. Hat ilska en massa kännslor blandat med ångesten. jag var ett nervrak. som vilken minut som helt kunde tuppa av. det fans inte en enda ljus punkt i livet. skulle aldrig komma att finnas någon heller. Jag hade setat på min pojkväns stora dubbelsäng skrivit i min känslobok den röda och fina som jag köpte på Clas Ohlsson.

Alla mina tankar känslor fanns i den. allt som ingen frågade fanns där. miljoner med frågor men inga svar. vissa sidor var det stora blöta fläckar på. jag grät, otroligt tyst. ville inte störa någon. ville inte synas. jag var bara i vägen på alla sätt och viss. röjde man mig ur vägen skulle alla vara lyckliga och må så in i helvet bra. I alla fall så tänkte och trodde då jag det. tjejen som kännde sig så oälskad och ensam trotts att det satt en man på andra sidan väggen och såg på skräp tv och skrattade.. men det var som om han inte existerade i din hjärna. jag försökte riva av mig håret men det gick inte någonting tog emot. Det var som om någon försökte stopa mig fast det inte gick.
En kram hade inte settat fel. alla trodde att jag mådde så bra, att jag var den lyckligaste tjejen som fans. jo jag tackar jag hade då aldrig vart lycklig. snöt mig i en bitt papper och försökte ta mig samman så gott det nu går det är ju inte det lättaste alltid. Ett liten ljus syntes men det var för svag för att kunna nå mig. min bubbla var sedan månader tillbaka försvunnen den som hade genom hela mitt liv skyddat mig från allt. Den skulle nu och för alltid vara borta. Mannen på andra sidan vägen hade håll på den och det enda han kunde göra var att be om ursäkt som om han hade spilt mjölk på min tröja. Det är patetiskt. En ursäkt eller ett förlåt hade aldrig hjälpt. kommer aldrig att hjälpa.

Det går inte. istället för att slå mig ner bredvid honom valde jag toaletten. en säker flyktort.
golvet var kallt, fast det var en matta och inte kakel. det vita kaklet skiftade färg och blev svart. allt svartnade. snyftningarna gled ut till något mer likt stort tjutande tårar. Jag var nere på djupet och ingen försökte rädda mig. la i från mig boken på toalett sitsen. lutade ryggen mot kaklet. drog ner en liten Ikea handuk vit sådan, virade den sedqan runt halsen så pass hårt att det vart svårt att andas, kanske det skulle funka... kanske jag skulle få slippa allt. gud vad glada människorna skulle bli. jag drog åt lite hårdare, blev röd i hela andsiktet. kände att det blev jobbigare att andas.. Mannen som hade settat framför tv kom och knackade på dörren sa att han skulle kissa.... handuken for till golvet jag snabbade mig ut från toaletten, andningen kom sakta tillbaka. det finns fler tåg.....
under drygt fem minuter funderade jag starkt på att hoppa från ballkongen kunde tänka mig rubrikerna i tidningen ung kvinna hoppade från balkong. men någonting en kännsla fick mig att backa tillbaka och bara sätta mig på sängen, försöka hitta tillbaka till andningen. vilket tog ett tag.... efter den här händelsen har miljoner andra försökt kommit och lika så gott, men jag lever nu i morgon vet man aldrig. tar dock en dag i taget och försöker göra det bästa av de hela....
Det hade aldrig hänt om det inte var för Mannen den berömda K allt är hans fel.