Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ensam i verkligheten

Just när jag såg ljuset igen.
Just när allt började bli bra.

Släckte någon om mig.
Nu är jag instängd i ett rum av mörker.

Det är kallt och ensamt här inne.
Tankarna och känslorna,
Får klor och klöser mig i bitar,
inne från.

Jag skriker, men inte
ett ljud hörs från min strupe.
Smärtan inuti tar över.

Jag kryper ihop i ett hörn,
skakar av smärtan.
Av rädsla och av sorg.

Varför kommer ingen och räddar mig?
Varför kan jag inte rädda mig själv?

Varför hånler döden mot mig,
när livet knappt ser åt mitt håll?


Fri vers av Monticha
Läst 297 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2011-05-01 20:34



Bookmark and Share

    ej medlem längre
Mörk grundkänsla i den här texten. Det är instängdhet, det är mörker, det är ensamhet och det är kyla, och tankarna bara klöser, river, rispar och skär. På något sätt så verkar det också som om man just börjat ana ljuset och kunnat känna lite av livets sötma bara för att sedan åter förpassas till det där lilla instängda rummet där man sitter med sin ensamhet och sina alltför svarta tankar. Smärtan inuti tar över och allt man har är bara sina ljudlösa skrik som visserligen ekar så starkt inombords men som ändå inte finner något utlopp. Det finns mycket död och mörker i den här dikten. Att rädda sig själv tror jag dock inte man kan, utan förmodligen behöver man något slags stöd. Att känna att döden bara står och hånler åt en medan livet knappt tittar åt ens håll tror jag f.ö. är en ganska allmänmänsklig känsla. Det gör helt enkelt ont att leva, och det får man tyvärr nog vänja sig vid.
2011-05-06
  > Nästa text
< Föregående

Monticha
Monticha