Jag kan inte säga att jag älskar min syster. Det är säkert. Jag kan bara inte säga det. Uttala de där svåra orden. Jag vet att hon är min syster. Jag kan bara inte säga det. Jag kan inte förmå mig att säga det och du kan fan i mig heller inte tvinga mig. Tro mig. Ta bara den där gången när hon... jag vet ju att jag inte borde berätta det här men... ja, du vet. Ibland måste man bara få det ur sig, anledningen till att saker är som de är. Vi var ute och gick på den där grusvägen du vet som leder till den där macken vid korsningen där bussen inte svänger utan fortsätter rakt fram. Vi var tysta som möss kan man väl säga, fast de gånger jag sett möss har de pipit av bara fan. Jag har nog aldrig sett eller hört en tyst mus, men det är ju ett talessätt. Ja, vi hade stigit av bussen vid macken och gick den där väldigt litet trafikerade grusvägen. Jag vet inte om hon alls såg bilen eller vem som knuffades först, men plötsligt knuffades hon extra hårt sådär och jag blev närapå påkörd. Bilen kastade mig ner i diket. Den körde nog inte särskilt fort för det ryker så förbannat när man kör fort på den där vägen. Den är som ett stampat jordgolv och det hade inte regnat på länge heller. Där låg jag i diket och bilen stannade inte heller utan körde förstås bara vidare och hon hade gått och satt sig en bit längre bort för att hon var rädd. Jag vet förstås inte om hon verkligen var rädd på riktigt. Men jag antog det eftersom det nog var vad jag själv hade blivit. Sedan när vi inte kom hem i tid så kom pappa körande med traktorn och vi fick lift med honom hem. Som du vet blir han aldrig riktigt arg vad som än händer och han frågade aldrig vad som hänt heller. Han bara bar upp mig ur diket och fick upp oss båda på traktorn och sedan kom vi hem till en sen middag. Hon sparade ihop till en cykel flera år senare när jag glömt hela historien och hon kom hem med den. Ja, det var förstås Johnny som hon övertalat att cykla hem den till oss. Men hon drog med mig ut på grusplanen framför huset och visade stolt upp den för mig. Jag tittade på den och tyckte att hon nog kunde ha köpt något bättre för pengarna. Men hon hade ju ingen egen cykel så jag förstod ändå att det var något hon säkert önskat sig i flera år. Vi hade ju bara morsans gamla hoj utan stänkskärmar och den var väldigt sliten. Jag väntade på att hon skulle sitta upp på den och köra ett par ärevarv. Men det gjorde hon inte. Hon frågade inte ens vad jag tyckte utan sade bara ett tyst 'den är din'. Sedan gick hon och Johnny in i huset och snackade med morsan och farsan över varsin kopp choklad. Jag vågade inte cykla på den, som om den skulle ha kunnat gå sönder eller så. Hon manade på mig sedan när jag inte rört den på en vecka och sade att jag måste köpa lås till den fast där nästan aldrig kom någon på besök annat än vuxna och vad skulle de med en barncykel till.
En gång kanske ett halvår efter det där med cykeln var vi med Johnny och skulle simma i den där lilla pölen till sjön som är så jävla kall att man håller på att frysa ihjäl medan man tar ett dopp. Vi var i bara några minuter men ändå kunde hon inte låta bli att trycka ner mig under ytan. Hon har alltid haft ett konstigt sätt att visa sin kärlek på eller så ville hon helt enkelt att jag skulle dö, jag vet faktiskt inte. Det hände att hon kunde vara jättesnäll mot mig, särskilt när jag var sjuk och låg i sängen i flera veckor varje år. Men rätt vad det var hände det konstiga saker som olyckor och det var alltid när jag var ensam med henne för Johnny var inte alltid med och när han var det så såg han aldrig hur det gick till. Jag vet att syskon och föräldrar brukar ha en sådan där inbyggd instinkt som säger att de i nödens stund alltid visar att de älskar varandra. Men de har svårt att visa och säga det, många av dem och så är det med mig också. Hon brukar säga att hon älskar mej, när vi inte är ensamma. Som om hon försökte övertyga både mig, sig själv och alla andra. Men jag kan inte förmå mig att säga det. Jag kan bara inte säga att jag älskar min syster.