Fick tanken när jag läste en dikt, om rädslan som finns över att
visa sina känslor....att visa sig som den man är, rädslan över att ingen kanske
skulle tycka om en då. Eller en omgivning som öppet visar sin förvåning, att man
egentligen hela tiden visat upp sig som någon annan...en främling!!!
men i dikten jag läste lät det så fint. det är som med fantasin...där blir det så vackert...men i verkligheten brutalt eller absurt! alla drar olika skiljelinjer med värderingar som varje individ har fått, i sin modersmjölk, erfarenheter etc.
omedvetet visar man kanske sin rätta sida varje dag...utan att man tänker på det.
önskan är att man ska accepteras som den man är....och allt är bra med det...på gott och ont. för om man kan acceptera sina brister...kan man också (och borde) göra det mot sin nästa på samma sätt. ödmjukhet och förlåtelse tolkas ibland som "mesighet", men är en av dom största av dygder.