Det stod tvenne träd i en glänta. Plötsligt sjöng en röst av längtan, som suset i grenar med barr, den sjöng så vackert den kunde med tvekande klang och risande darr. Den sjöng en förfrågan till björken intill, en vädjan om något sådär som granar stundom vill.

-Fru Björk, jag har en önskan ni kan bevilja eller avslå. Det är att se er nakna gestalt, en gestalt som det anar jag vitt ni kan bestå.

-Ack herr Gran. Ni skulle ha sett mig i vintras för blott någon månad sedan, då var jag trots viss grånad, både vit, naken och skön. Medan ni aldrig står oklädd men skimrande om än ibland sovande, så stolt och så grön.