Det var 2003
och jag ville ligga med Enrique.
Jag hade rosa plast i öronen
och svettband med nummer 23
och det var väl ungefär så gammal jag var
när jag levde ut min fjortisperiod och 80-talet
många år försent.

För jävlar vad snygg han var
på omslaget till plattan "7"
och vi sjöng med stekspaden som mikrofon
då vi lagade mat.

Jag var lika ytlig som plasten i mina öron,
visste om det och njöt ohämmat av enkelheten
i allt mitt objektfierande.

Tänker på väninnornas affischer från 90-talets mitt
på Jamie Walters och Jan Johansen
vars hotellrum och trappuppgångar fick sina glada besök.

Tänker på 2010-talets Justin Biberflickor.
Hur de skriker ikapp på Sergels Torg och svimmar
då han kanske, kanske ska komma till Sverige.

Det är en enkel form av kärlek.
Och den är samma då som nu.