Suck. Jag stönade uppgivet. Den ända dagen på året jag fullkomligt avskydde. Den jobbigaste, pinsammaste och mest fruktade dagen på året.
Min födelsedag.

Jag hatare den verkligen och jag hatar verkligen att vara i centrum. Jag, som är så klumpig, skulle bara göra bort mig, snubbla över mina fötter eller den pinsamma rodnaden på kinderna. Usch.
Varje på är det samma visa, presenter, kalas och släktingar. Fruktansvärt. Varje år ber jag, på mina bara knän, att de inte ska ge mig några presenter eller ordna något fånigt kalas. men som vanligt ignorerade de mina önskemål, för att inte säga krav, till en bra födelsedag, för mig. Men de brukar i alla fall strunta i att fixa kalas för klassen. För min skull, de vet att jag hatar uppmärksamhet. Men om de envisas med att bjuda hem folk, brukar jag köra min "låtsas vara sjuk" taktik. Bet brukar funka, men min kära mormor brukar komma ändå, även fast jag "är" förkyld, magsjuk eller har feber.

I år hade de åtminstone lovat att de inte skulle göra någon stor grej av det, tur. Men det faktumet gjorde mig lite orolig, istället för lugnad, som jag borde ha blivit. Det är bara ... lite misstänksamt, att de lovar en sådan sak, det är inte likt dom. Man kan ju alltid drömma.
Mamma ropade på mig ned ifrån, hon sade något om en överraskning, det bådar inte gott. Men de lovade ju
Jag tog ett djup andetag och gick ned för att möta mitt öde.

Jag öppnade dörren till köket och helvetet bröt ut.

- Överraskning!!, skrek minst 30 personer i det lilla köket med gula skåp luckor. Nästan alla i min släkt var där (mina två kusiner, båda rödhåriga, min mormor, morbror och två av mina fastrar). Sedan var mina bästa kompisar från skolan där, den lilla fräkniga Leah och svart håriga Rose, mina två bästisar. Båda log ursäktande mot mig, de visste mycket väl att jag inte gillade kalas. Sedan var det minst tio till från klassen, mina två småsyskon, Hanna och Arvid, min mamma och pappa. De log och väntade på min reaktion. Mamma och pappa stod båda två lutade mot diskbänken, några lutande sig halvt mot det lilla rangliga matbordet, några satt och de flesta hade gått fram till mig, bland annat mina två bästisar.

- Grattis Alice!, skrek Leah och slog armarna om mig. Jag log melankoliskt och sade automatiskt:

- Tack! Vad kul att ni är här allihopa!

Ur ögonvrån kunde jag se att mamma och pappa log tacksamt mot mig, de hade misstänkt att jag inte skulle uppskatta detta så mycket, så de uppskattade att jag inte fick något hysteriskt anfall eller något. Löjligt.

- Grattis på 13 årsdagen kära Alice!, kvittrade Rose och gav mig en puss på kinden.

- Tack Rosie!, sa jag och kramade henne. Till min förvåning log jag lätt och otvunget. Konstigt.

Hanna och Arvid sprang fram till mig och kramade ett varsitt ben, så små de var, det har jag aldrig riktigt tänkt på. De var världens gulligaste treårings tvillingar. Jag klappade dom på huvudet och log.

Arvid backade några steg och höll fram en fyrkantig låda som var inslagen i ett prickigt papper.

- Häj äj din pisent!, ropade han och log stolt. - Den äj fjån mej å Hanna!

- Tack! Jag öppnar den på en gång!

I lådan låg det en liten hög choklad bollar, bruna och kletiga. Jag tog upp en mellan fingrarna och undersökte den. Jag såg små dammkorn och ett hårstrå inbakat. Jag ryste, men inte märkbart.

- De ser jättegoda ut, tack!, sa jag muntert till mina älskade småsyskon.

De log upphetsat och Hanna ropade:

- Ja vet, du kanj smata en nu!

Jag log igen och sa:

- Kanske lite senare, det lovar jag!

Mamma harklade sig och sa:

- Men Alice, de har ju bakat dom här till dig, du ska väll smaka en nu?, hon blinkade med ena ögat och då förstod jag att hon mycket väl visste vilket skick chokladbollarna var i. Jag blängde argt på henne. Jag var tvungen att äta åtminstone en.

Jag kastade en blick på mina småsyskons ansikten och såg deras förväntansfulla miner, de väntade. Jag tog ett djupt andetag och tog en liten försiktig tugga i ena hörnet. Den smakade faktiskt ganska gott, med tanke på det övriga innehållet.

När jag hade försäkrat Hanna och Arvid att jag tyckte att chokladbollarna dom hade gjort var de godaste jag hade ätit fick jag mer presenter. Presenterna av mamma och pappa fick jag i morse, men jag fick en liten digital kamera av mina fastrar, en skiva med min favorit artist av min morbror, lite små grejer av de från klassen (några studsbollar, nyckelringar och liknande), en ritset av mormor som bestod av ett block ritpapper, några kol pennor och några färg pennor. Av Leah och Rose fick jag ett armband där det stod BFF i ett litet hjärta (best friends forever), de hade också varsitt liknande armband som de hade köpt vid samma tillfälle.

Sedan var det dags för tårtan och (det värsta av allt) sjungandet. Jag blir så generad när alla står upp omkring mig när jag själv sitter ner och alla tittar på mig och sjunger om mig! Hemskt. När sjungandet äntligen var över, blev det dags att skära tårtan.

- Önska dig något, Alice, det ska man alltid göra när man kär tårtan!, sa mamma. Jag suckade ohörbart och tog emot kniven. Det var en stor chokladtårta, med choklad grädde och choklad smörkräm som fyllning. Jag tryckte ned kniven i tårtan och skar upp min bit. Jag önskade tyst för mig själv att det jag skulle få en rolig födelsedag som omväxling.

Tårtan tog slut väldigt snabbt och nu satt alla och små pratade vid bordet. En av min faster och min morbror pratade om skivan jag hade fått, mamma pratade med min äldsta kusin, Anneli, pappa pratade med min mormor om något tråkigt och bordet fylldes av ett tryggt surr av alla munnar. Plötsligt reste mamma och pappa sig upp samtidigt, jag tittade frågande på dem. De log hemlighetsfullt och sa sedan:

- Vi har ännu en sak vi skulle vilja ge dig, Alice, vi måste bara hämta det först.

Sedan försvann dom ut genom dörren. Jag iakttog alla gästernas ansikten och fick en känsla av att dom visste vad som väntade mig nu.

- Vet du vad det är frågan om?, frågade jag tyst till Leah som satt bredvid mig.

Hon log retfullt och nickade. Jag kände ilskan som blossade upp inom mig och satte surt armarna i kors.

Eter en kvart av pina kom mamma och pappa tillbaka. De stod i hallen och ropade på mig:

- Kom Alice! Du ska få din överraskning här i hallen!

Jag gick långsamt ut till hallen och det fösta jag fick syn på var en liten runt svart hårig boll med svans och öron. Jag flämtade till och sprang fram till den lilla hundvalpen och tackade mina föräldrar tusen gånger om.

- Sandy!, fick jag fram mellan hundens slickar i ansiktet. Min hund. Bara min älskade Sandy.

När jag satt där, mitt i hallen med hunden i knäet, tänkte jag att det var nog inte så dåligt att fylla år trots allt.

Det här skulle bli en bra födelsedag.