Jag har gråtit
mig igenom nätter
jag har ängslats
i nattmarans famn
när jag trodde
att allting var över
hörde jag dig ropa högt
mitt namn

höll så hårt
om det som var
min räddning
ville inte ramla ner igen
men du lockade
och jag var nära
att ge upp mitt liv
och sanningen

du var stark och
kunde alla knepen
mina krafter hade
sinat ut
men när ångesten
i nattens timmar
kunde dödat mig
slog jag bakut

plötsligt såg jag
hur jag lyftes uppåt
hur jag svävade
högt upp mot skyn
något ville att
jag skulle kämpa
och kraften kom
där intill skogens bryn

jag har lämnat
det som kunde stjälpt mig
inga maror ska
nu plåga mer
jag ska visa att jag
inte ger mig
nej aldrig tvekar jag
hur än du ber

vinden viskar
sina melodier
fåglar sjunger högre
än förut
allt har plötsligt fått
ett större värde
det här är början
utan något slut!