#1

Så var du ensam kvar i huset;
Tom står en plats vid bordet.
Du sitter i det skumma ljuset
och mal det aldrig sagda ordet.
Det fanns så många måsten
men aldrig någon tid
och nu så härjar blåsten
och du får ingen frid.

Det tynger i det minsta lilla,
i vardagens nyanser;
För nu är allt så märkligt stilla
och fjärran fest och yra danser.
Din dag är full av minnen
som alltid skall bestå,
de tynger dina sinnen -
för inget blir som då.


# 2

Hon sörjde varje vaken stund
och märkte varken regnet eller solen.
För det var något bortom molnen
som grep om hennes väsens grund.

En skugga stod i varje vrå
och rummen var sig inte längre lika.
Det var så mycket som var annorlunda
och färgat varje färg till grå.


#3

Hon följde honom genom vår och höst
de många år på denna jord.
Hon var som utan egen röst
och bar på mannens trygga ord.

När han var borta stod hon kvar
som tveksam till att höra till.
Då steg mot höjden, ljus och klar
en ensam fågels späda drill.

Hon såg då åter dagrars ljusa blå
och löstes så från sorgens band.
Och kanske, kanske är det så
att även saknads hav har strand.