De klär staden i betong.
Ingen hör längre trubadurens ensamma sång.
Maskiner dämpar dennes plågade röst
Betongen vänder sig inte för att ge henne tröst.
Här ligger livet begravt, känslorna, tårarna, skratten och allt som är sagt.
Här jobbar dårarna som gav vika för pengarnas makt.
Ty fåglarnas sång ger platsen åter en puls
För framför dig, medborgare, växer girighetens betongklädda svulst.

Yours sincerely
Lance Utah