Sekunderna innan är alltid värst. Det är ironiskt nog de första sekunderna man minns. Den bultande nervositeten i bröstet, den stickande smärtan i magen och rädslan, rädslan för skratten. Ja just rädslan för att bli utskrattad. Det är rädslan som håller mig vaken om natten, skickar rysningar och det är för skräcken jag gör det. Om 20 slagna sekunder, 20 ögonblick av nervösistet med bultande bröst. 15 sekunder av målmedvetenhet, av djävlaranamma.
Jag tänker inte låta dem få överhanden. Jag är ordets väktare. Adjektiv är mitt svärd och meningsbyggnad min rustning. Jag föraktar er, ser ner på er och hatar er. Ni, som genom gliringar, flabb och gnägg förtrycker den store artisten. Förminskar och trycker ned. Men en dag ska ni se, era helvetes as, miffon och fittor. En dag ska ni alla inse min storhet. Ni ska tvingas på knä som så många innan er har gjort. Slickat marken efter mina föregångare, storheter. Voltaire, Hemingway och Sartre spottar alla på era gravar. Kräk, se till historien och inse fakta, ni är lägre stående.

Tio sekunder innan scenen. Stiger jag upp i tanken, greppar den imaginära micen och inleder talet med ”I have a dream...”. Jag är i den store talarens sits. Han som vänder opinioner, skapar debatt och utan rädsla kritiserar, hånar och hänger ut överheten. Ifrån Cicero till Martin Luther King och Obama, de är mina bröder. Bröder i språket.

Fem sekunder kvar ser jag ut över publiken. Med iskalla ögon ser jag mina klasskamraters hånande ögon. Dem ska jag sticka ut. Jag ser hånflin. Dem ska jag slå igen. Jag ser vita tänder. Dem ska jag pulverisera. Jag ser en samling, en samling av as. Dem ska jag krossa.

Tre sekunder innan start, dansar jag min egen dans. En dans av darrningar, skakningar och sporadiska flämtningar.

Helvete.

Två sekunder, hjärtat klappar.

Helvete

En sekund passerar. Och ännu en. Och ännu en. Tystnaden är ett faktum. Med långsamma steg för fötterna mig mot mitt slut. Likt Martin Luther King i memphis, Caesar i senaten och Cato för sin egen hand.

Nu dör jag.