Porträttet av oss som aldrig togs är uppspikat på min näthinna och trots att en konstnär sällan blir känd förrän efter sin död vet jag att vi kommer brinna upp tillsammans med stjärnorna. Tiden gav oss aldrig någon rättvisa, det känns som igår trots att det var så längesen. Saker vi gjorde finns i en oskriven bok i min hylla som jag ibland plockar fram, inte för att läsa utan bara för att lukta på de sidor som aldrig blev färdigskrivna. Vi hade makt till en framtid som vi tillsammans omedvetet grävde ner och glömde bort att gräva upp. Fullmånen påminner om vårt tredje kapitel ur vår bok där du drog med mig ut mitt i natten en halvkylig aprilkväll. Vi låg under Håkan Hellströms aprilhimmel där dansande stjärnor och en fullmåne lyste upp ängen vi låg på nästan ett magiskt sätt. När du viskade i mitt öra att du älskade mig så ville jag ta en bild av det ögonblicket och rama in det i hjärtat. Jag skulle vilja tro att du också på något sätt sparat det ögonblicket i en låst ask inom dig, men jag vet inte. Kanske vill du inte minnas. Jag har varit dum att tro och hoppas men saker som jag önskar mig visar sig att aldrig slå in ändå.

Kanske du inte kommer ihåg mig längre, kanske du inte heller vill.
Kanske jag kommer glömma dig, kanske jag minns dig förevigt.
Kanske vi ses igen snart, när stjärnorna ropar på oss.