Förlåt mig. Jag älskar dig.





Varje sekund gav mig en smäll i ansiktet och jag kunde inte sluta gråta. Jag skämdes. Skämdes över att ha blivit lurad på känslor. Skämdes över att gråta över det. Jag skämdes över att ha blivit sårad och över att jag visade det. Jag skämdes över att jag skämdes. Din blick borrade hål i mig. Djupt. Du sa inget, men det sa mer än vad ord kunde ha gjort. Hur kunde du göra det här mot mig? Vad hade jag gjort dig? Helt i ditt våld hade jag litat på varje bokstav du gav mig. Kanske var jag dum att lita på dig och det gör så ont att inse att du inte längre kommer vara den sol som lyser upp mina dagar. Fingrarna minns vad hjärtat skrev och jag hatar att jag fortfarande älskar. Jag målade dig upp med tanken och trampade sönder varenda centimeter för att du tror när du ber om ursäkt och att orden spolar tillbaka tiden.

Myt: Man vet inte vad man har förrän man förlorat det.
Sanning: Man vet exakt vad man hade, men man trodde aldrig att det skulle försvinna.

Jag gav dig mitt hjärta och fick tillbaka det smutsigt och med plåster. Som om jag aldrig skulle märkt hålen bakom. En till sak är annorlunda med det nu,

det slår inte längre för dig.