Det hade varit enkelt att påstå att min barndom var svår. Att tillvaron hemma inte var en tillflyktsort, utan snarare ett straff för min födelse.

Det hade varit enklare för mig och kanske främst för det samhälle jag lever i, att under ytan kunna finna en avgrund av tjära. Där en pappa lämnar märken efter slag på min huden och där en mamma hjälplös står och tittar på. För trots teknikens utveckling, ser vi allt på svart och vitt. Mitten existerar inte i landet lagom.

Det hade varit enkelt att dra alla minnen över en kant och påstå att allt som hänt mig är negativt. Det hade varit enkelt men inte sant och det är kanske därför jag sitter här idag.

Nej, min pappa gav aldrig mig några blåtiror och min mamma har aldrig låtit sin smärta gå ut över mig. På utsidan är vi en glad familj med en mamma och hennes dotter.

Har jag glömt någon? Nej, allt är som det ska.

Att jag blev en av de barn som har växt upp utan en pappa är visserligen trist men det kunde ju varit värre. Är det inte alltid så att det kunde varit värre?

I allmänhetens ögon har jag klarat mig bra på egen hand, med lite hjälp av mamma förståss. På utsidan kan ingen finna blodspår av gårdagens ångestattacker i en lägenhet på andra våningen.

Det hade varit enklare att påstå att allt är skit och om jag då skulle ta drogen och bete mig våldsamt, kunde jag bli inspärrad med anledning att jag utgjorde en fara för mig själv och samhället.

Det hade varit enklare att påstå men det hade inte varit sant.

Så här befinner jag mig nu, i en mitt och inte existerar. Och jag vet inte vilken väg jag ska gå för att hitta hem.