Akt ett
(publiken som ännu inte är full men vältalig, sätter sig under ett spännande samt förväntansfullt samt tillika utbrett sorl).

Akt två
Ridån går upp och på en parkbänk sitter det två ganska olika individer. Ett samtal utspinner sig i ultrarapid. Den ene yttrar sig varpå den andra svara och så håller det på.
A. -Du är inte lika elak längre när du pratar, så där som du kunde hålla på och prata en gång i tiden.
B. -Det har du rätt i. Jag insåg det inte själv men läkaren på sjukhuset dit jag kom senast jag yttrat mig då jag kom i livligt samspråk med några främlingar, uppvaktade mig med ord som att det här inte kunde fortsätta med att jag kom in där på akuten ungefär tre gånger i veckan för att plåstras om.
A. -Skönt att veta. Ett tag var jag orolig för din ekonomi. Det är ju inte direkt gratis att flänga in och ut på sjukhus.
B. -Jag är glad att du har fattat det, du som är så jävla trög annars. Nu slipper jag kanske tjata om att behöva skicka dig på kurs.

Akt tre.
Ridån går ned och publiken sitter kvar som bedövad. Efter en stund sticker A ut huvudet och skriker åt publiken. -Tror ni det här är något jävla vilohem eller...?
Stick för fan i våld. Vi har en föreställning till ikväll.