Bortom rummet låg verkligheten
bortom vilket universum vred upp sig självt likt en speldosa

men i rummet stod både tid och realitet vaksamt stilla vid sidan av det skådespeleri
som vecklades ut framför dem.

Han sänker sin arm sakta sakta ner.

Han lösgör sitt grepp

och låter bladet falla ur hans händer.

Han backar bort bort från sängen

och för sina fingrar till läpparna.

Som vidöppna omger hans mun och tunga och låter dem kväva det skrik, den sorg

som tvunget vill lämna hans kropp.

Den sorg som för alltid skall komma böja hans tid och verklighet kring detta ögonblick,
låta slå knut på hans tankar och ånger som aldrig mer skall få veckla ut sig själva till den frihet som skakar i rymdens yttersta kant.