Flyttar fram hjärtat, ställer det i tiden
bortom mig, med min sanna viljas tilltro
för att nuet nu för tillfället bebo
och låta mig av nuet nu bli vriden.

Sedan: framåt till där lyckan blir smiden
finns inget av det svarta sotets oro
ett eldjärn på vilket solar kunna gro
och jag somnar på lenaste av siden.

De liven framöver och framför stundar,
den tro jag sätter till sanning och hjärta
den jag både avundas och beundrar.

Dess ankomst äro något jag begrundar,
dess avsaknad något som ger mig smärta.
Till den dagen då jag på siden blundar.