Det var en gång två polare som skulle träffas endera dagen ute i verkligheten. Det hände i Stockholm på den gamla goda tiden, då småfåglarna sjöng, rosorna ännu doftade rosor och man kunde promenera i parken efter midnatt utan att bli antastad av någon som ville ’tigga en cigg’ i rånförberedande syfte. Kort sagt, det var en tid som flertalet hört talas om, även om de kanske inte har så många minnen av att ha kunnat nattvandra utan att ha följe av en fem, sex personer med en tydlig text tryckt på ryggen av en jacka eller tröja som verkat vara inköpt på samma ställe. Just den här gången var det dock dag, solen sken, fåglarna kvittrade och det var tulpaner i olika färger vart man än såg. Detta utspelade sig i en sorts park belägen ’på’ Waldemars udde och klockan kunde väl ha varit sådär en aderton minuter över två på eftermiddagen. Polarna som kan tänkas ha hetat Torgny och Maximilian, spatserade omkring där bland blomstren tills de hittade en bänk att sitta på. Utsikten var inte helt olik ett panorama över Stockholms vatten med en del av söders höjder på an dra sidan det solglittrande våta över vilket båtar och andra flytetyg tycktes mer eller mindre sväva fram. Efter att ha hälsat varandra med varsin nick hade de tvenne vännerna intagit en fragil tystnad, blott avbruten av en eller annan vissling, något hum eller suckande över den bedårande dagen. Om någon med ett väl fungerande stoppur och klockat tiden hade denne kommit fram till en sluttid på över två och en halv timmme innan Torgny bröt den
- Fransmän som blev bjudna på picknick i stora parken vid Hornstulls strand, den som vetter om Liljeholmen och Hammarby sjöstad till. Någonstans mitt i denna picknick hörs en rörd röst utbrista något i stil med ’grazie tanto’... varpå en av de mer svensktalande deltagarna...
- Nej, nej, nej. Du tar fel, det måste ha varit italienare.
...replikerade att, ja detta var mycket riktigt parken Tantolunden. Men särskilt stor? Det fanns ju för all del Rålambshov, Långholmen och Kungliga Djurgården, bara för att ta några exempel.