Äntligen kan jag släppa lös dem.
Låta orden flöda utan att de är fjättrade av versen.
Det här är jag!
Ser ni mig?
En ilsken förbittrad människa som tror att han är poet.
Vem försöker jag lura?
Mig själv?
Mina ord är de vackraste som ni kan läsa här, ändå är de tomma. Så tomma för att de kommer från en tom själ. Men idag kom en droppe vätska och la sig på botten av mitt själskärl. Det ekade när det droppade ut, och jag fylldes. För första gången fylldes jag med något, och hjärtat slog ett extraslag.
Jag känner att jag måste tacka någon eller något.
I bristen på sällskap tackar jag mjölkförpackningen bredvid mig. Lättmjölk. Letar förgäves efter någon symbolik i det. Finner det inte. Letar vidare. Hittar en kärleksdikt på poeter som jag stör mig på, gör så jag kan gå vidare. Stannar till, går tillbaka, läser den igen. Ser fragment av mänsklighet mellan orden, ser mig själv, min egen strävan att säga något. Känner ilskan rinner av mig.
Till nästa gång.
Längtar till nästa gång.