Skulle gå att möta en vän idag, som varit i kyrkan för att tända ett ljus och växla till sig några femkronor och tior för det är bra att ha till kundvagnen och när man mer offentligt vill visa man har minsann råd att gå på dass.

På vägen till kyrkan fick jag syn på något hopsjunket som verkade luften ha gått som ur alldeles.

Det var en fotboll, tänka sig. En sådan där med femkantiga läderrutor på, som på den gamla goda tiden.

Jag tyckte synd om den och det var helt äkta känslor också. Stod och såg på den en stund varpå en pojke kom fram och hälsade.

Han sade hej och jag såg på honom som om han bodde på Mars eller något ditåt.

Jag har fått lära mig att svenskar hälsar på andra människor först då de setts minst två gånger.

Första gången eller gångerna räknas den där förment nya personen som en främling.

Främlingar hälsar man på först andra eller femtioelfte gången.

Jag blev så paff och handfallen av att en pojke på en sex, sju år hälsade att jag inte alls kom mig för med att hälsa tillbaka.
Stod bara där som en fåne med gapande mun och tänkte att han i alla fall avbrutit mig med att stå och känna något för en stackars fotboll som låg i gräset och kände sig ensam och bortglömd.

Sedan kom min vän mig till mötes och förtrollningen bröts med ens.