Flytande själar, i materia som aldrig kan förtvina.
Är min dom att för evigt segla, när det enda jag strävar efter är att bli sänkt?
Havets djupaste, eller rymdens ensammaste.
Hur kan fåren vandra efter ovisshetens lagar?
Det är inte möjligt att bryta den eviga drakens svans.
Ur käftarna sprutar livets, energins och materians eld.
Jag fördömer den.
Jag ber till hon med åtta armar att svärta solen, och släcka elden.
Precis som början så finns det inget slut.
Jag försöker att slå bort den abstrakta luften, äta upp den svarta massan som håller isär våra överskattade planeter.
Hur jag än gör kommer det tillbaka. Jag är inte stark nog.
Draken fortsätter andas eld.
Varför valde slumpen ut mig som offer?
Varför fick inte jag fortsätta vara energi?
Vi kan inte dö. Vi omvandlas.
Mina tankar är nu konkreta.
Mitt kall är kaos. Min hunger är omättlig.
Jag är en våldtäkts man. Mitt offer är existensen.
Jag strävar inte efter död.
Jag strävar inte efter livets eviga cirkel.
Genom annihilation skall jag förtära all energi som strömmar upp.
Världen blöder, och blodet flyter ut i en anti-dimension.
Där inget kan existera.
Nöjd.