Tvivel på livets värde, och alltets självkröning i relevansens tron.
På bron mot slutet ser jag mig inte om.
Svärta mina ögon, du valkyria av ångest.
Slit loss mina bojor, de kedjor som håller mig kvar.
De rasslar och påminner mig om deras existens.
Varje sekund, varje andetag.
Varje rörelse som får dem att vibrera.
Det är som ett slag i scrotum.
Smärtan söker sig upp i magen, in i själva organen.
Och förgör mig, sakta.
Tynande, som stjälken på en vissnad blomma i vinterns utbrott, går jag sakta över denna hängbro.
Nedanför mig flyter Styx. Det är sant att det är en helvetets flod.
För den för mig tillbaka om jag skulle tveka, och falla.
Återigen på stranden till livet. Det rike som styr med järnhand.
Normernas lagar i form av svarta vingslag.
Energin är slut, och det personliga Ragnarök som väntar alla skyndar jag på.
Självmant, och med stadiga ben.
Nu skola icke styra mig, du regent av smuts, en dubbelmoralens väktare.
Jag vandrar in i mitt nya rike.
Mitt eget rike, av icke-materia.
Och svärtan som känns som en svalka över bränt hjärta.
Dagen är komma för alltet att falla.
Ty med mig dör min existens, vars dom är att fjättra mig.
Misslyckats, brutalt, har den gjort.
Jag försvinner.
Någonstans skapas en ny existens, fjättra vid en själ.
Dödens, även kallad livets, cirkel är oändlig.
Till vi har lyckats förstöra själva kärnan av att finnas.
Implodera ut i nästa dimension, sluta plåga mig.
Ingen kommer att minnas dig.