Nu känner jag hur ridån börjar gå upp, Att det är jag som står där.

lamporna bländar min sikt, men publiken finns där.

Det är klart vad jag står framför.

Jag är helt oförberedd.

Jag stelnar till i skräck. Alla kollar på mig, åh nej.

Det är jätte lätt att säga att man ska göra en sak, men jätte jobbigt att göra den.

Så därför säger jag nästan aldrig att jag ska göra något.

Men andra säger till mig vad jag ska göra och jag hatar det, gör det själv då gubbjävel.

Jag har fått stå ut med extrema exempel av allting, där folk har sagt till mig vad jag ska göra.

Inte konstigt nu att jag inte gör det.

Jag har aldrig fått göra något på mitt sett.

Jag var en vacker grönskande blomma, men nu håller den på att vissna.