Det här går inte längre.
Jag har tappat bort mig i oändligheten,
fryst ut mig själv för att ta del av förintelsen,
har förbint mig med mörkret, kylan, ensamheten.
Allt för länge har jag burit på detta svarta hål,
det bränner, och svider.
Försök bemöta min sänkta blick.
Och om du väl ser mig i ögonen, vad ser du då?
Tomma svarta hål, baserade på en allt för sårande uppväxt,
eller bara smärtan från den kaos jag orsakade för mindre än ett år sen.
Saknaden, efter det jag en gång höll så kärt, att det gick i överstyr.
Jag kunde inte se att jag hade allt, nu står jag här med inget, och skulle göra allt för det minsta lilla.
Jag har mig själv att skylla, men hur länge skall jag behöva lida?
Hoppet är det enda jag lever för numera.
Men innerst inne vet jag nog att skadan är skedd, och ingenting kan jag göra för att bota dess ilsknande virus, som så grymt sprids runt, som i en cirkel.
Inget kan jag göra.
Kanske blir det bara värre om jag försöker.
Ibland undrar jag, att om det aldrig blir bra,
vad har jag då här att göra,
om jag inte ens är välkommen
längre.