Vackra drömmar som jag tänker
gör så att min morgon blänker,
bildar
till en bön.
Solen i ditt hårsvall stänker,
färg på dina kinder skänker,
skildrar
dig så skön.

Pennan ej med drömmar hinner
skriva så du ej försvinner,
dödas
utav blod.
Blodet som i pennan brinner,
ord lik sand i handen rinner
flödas
som en flod.

Tömmer drömmarna ur sinnet.
Glömskan gjort att tankesvinnet
gjort allt
till fragment.
Känslorna som kröp i skinnet
förhindra att radera minnet,
bort allt
det som hänt.

Ropar tyst i rummen kala
bara till mig kan den tala
bönen
om att be.
Slumra till i vakendvala,
dagdrömmar som nakna skala
lönen
att bese.

När jag väckes, om jag väckes
upp från dagdrömmarnas täckes
sköna
dunchimär,
ingen hand som till mig räckes.
Vacklande då drömmen släckes,
böna
du var här