De kom om våren och fann det gamla skatboet i vårt körsbärsträd  bortblåst i vinterstormen.
Tålmodigt och med en iver jag avundades dem, byggde de upp det igen.
Under en tid var det stor aktivitet runt och i boet.
Varje kväll tog jag fram min kikare och zooma in det.
Tyvärr kunde man inte se allt i sin helhet
men nog förstod jag att ungar snart skulle kläckas.

En dag hördes då äntligen ljud av små skatungar 
som skrek efter mat.  
Efter en tid kunde jag konstatera två stycken
som kom traskande på garageuppfarten
medan det fortfarande skymtade, minst ett litet fågelhuvud vid boets kant.
Någon dag senare slöt sig ytterligare två ungar
till sina syskon.

Men tyvärr och med sorg i mitt hjärta 
blev en påkörd på vår byväg medan de andra tre
dukade under och låg döda vid förrådsdörren.
Så mycket ansträngning för ett så kort liv.

Men det förgängliga pockar och trycker på ständigt.
Jag är övertygad om att det i skatboet i framtiden 
åter igen kommer spira nya små liv.