Hon brukade berätta

att det kändes som att
jag var svår att

begripa, hålla inom synfältet, få grepp om.

Ofångbar.

En gestalt ackompanjerandes
med vinden och eran och

sommaren, var jag, sa hon.

Likt dansande solstrålar på vita nytvättade lakan
en gryning augusti
när hon sträckte ut händerna
för att fånga mig,

andas mig

känna mig

halka ur hennes svala händer,

när solen pyste mjukt bland molnen,

försvann hon i takt med årstiderna.


Jag brukade

känna hennes huvud vila

på min svank där vi satt.

Torslandaklippor. Midsommarnatt.

Jag tänkte

att jag skulle lova henne

hela världen,

att jag skulle stanna kvar om

hon bara bad mig. Midhöstens kval.

Hålla fast vid det som var,

eller gå förintelsen tillmötes,

vacker.

Men jag skulle inte finnas där,

berättade hon för mig.

Min brinnande själ skulle inte få ro

i någon famn, sa hon

när höstens svarta djupa böljor

svepte in över land

och hon släppte min hand.