Jag minns hur tårarna lämnade mina ögon.
När dom sa att jag kanske aldrig får se dig mer.

Jag kunde inte andas, när dom sa att du kanske inte skulle överleva.
Jag kommer ihåg smärtan, men jag kan inte förklara den.
Den var för stark för att kunna bli beskriven i ord.

När jag steg in i sjukhusets stora dörrar så försökte jag hålla tillbaka min rädsla.
Försökte visa mig stark. Men är det värt det, att visa sig stark. När jag var påväg att förlora dig.

Men jag såg dig där, så förvirrad i din smärta.
Och jag höll din hand hårt. Ville inte släppa taget.

Du tittade ibland, för att försvinna in i en medvetslöshet.
Jag kände din hand när du fick ont, ditt grepp hårdnade.

Och hon sa hela tiden, att du inte kommer klara de här.
När jag såg hennes tårar så var jag så nära på att brista.

Istället så tog jag hennes hand, för att ge henne stöd i sin oro.
Och hon fick gråta. Hennes man låg på dödsbänken, hur elak hon än varit mot mig. Kunde jag inte med att låta hennes sorg gå förbi mig. Den lade sig i mitt bröst för att tynga ner mig.
För jag vet, att en del av oss som satt runt dig där på sjukhuset. Skulle försvinna med dig.

Jag var förtvivlad, jag ville inte förlora dig.
Jag tyckte änglarna kunde vänta.

Låt mig vara självisk, för jag vill ha kvar dig i mitt liv.
Slåss mot sjukdomen, jag vet att du kan.
Du har gjort det förut, jag vet att du kan.

Stanna kvar.

För jag är helt säker på att jag älskar dig mer än himlen kommer att göra.