kan man längta efter att vara en människa så mycket att man blir den människan, för att sedan upptäcka att det inte var den människan det var meningen att man skulle bli?
att längta efter att bli någon man innerst inne är
för att sedan överdriva, och bli någon man innerst inne aldrig varit.

jag tror det.
jag tror att alla är med om det.
jag vet att jag har varit det.

ni vet, när man var yngre (yngre än vad jag är nu) och försökte hitta sin plats i världen,
visst hade man då en längtan, en önskan att bli en viss sorts människa?

när man letade efter ett sammanhang man kunde få plats i,
visst letade man efter något som kunde forma en mer som den man ville bli?

konstaterandet ligger i hur man som människa kan förlora sig själv genom sin strävan att bli sig själv.

hur mycket av den man är är man villig att betala för att bli den man vill vara?



men egentligen är det kanske samma sak.
att vara,
och att vilja bli.
jag kanske redan är den människa jag vill vara genom att vilja vara det.

jag tror det.
för då kan man lägga er att försöka hitta sig själv.
och återigen fokusera på frågan:
vem äger mig?


och när det redan gått för långt.
då ser vi tillbaka på denna enkla fråga,
och tar några steg tillbaka.
vi står över några slag,
och tänker till.