Ida var verkligen speciell, det hade hennes morfar sagt ända sen hon var liten fast hon hade inte förstått det förrän efter den senaste månaden. Hon visste inte om hon tyckte om det.

Det var fredag eftermiddag och klockan slog snart tre. Alla tyckte att det skulle bli härligt med helg men Ida ville bara stanna i skolan. Hon hade inte många vänner och alla tyckte hon var konstig och tog avstånd från henne. Eller ja, alla utom Marcus i 9A som alltid kom och talade med henne på rasterna då hon satt ensam. Han var snäll, Marcus, och Ida tyckte om honom, kanske lite för mycket.
Den här fredagen ville Ida iallafall inte hem. Jessica, en av tjejerna i skolan skulle ha hemmafest och Ida var ju såklart inte bjuden.
- RIIIIIING! Det ringde ut. Halva klassen springer ut ur klassrummet. Ida packade ihop sina saker , tog på sig skinnjackan och började gå hemåt. Efter ett par hundra meter kom Marcus ifatt henne.
- Tjenare bruden! Ska du hänga med på fest ikväll? frågade han.
- Nej, jag känner mig faktiskt lite krasslig, ljög Ida. Hon hade verkligen ingen lust att gå, för de skulle ändå bara dricka sig fulla och däcka i en hög.
- Åh, okej.. svarade Marcus och såg besviken ut. Det var nära att Ida hann ångra sig innan han sa
- Jamen, ring om du känner dig bättre! och så vek han av på vägen som gick hem till honom medan Ida fortsatte rakt.

Ida somnade då hon kom hem, men innan det hade hon förbannat sig själv över Jessica och de andra flickorna och önskat att de hade varit döda. Hon vaknade 21.34 med känslan av att någon, eller något var i hennes huvud. Till en början hörde hon en sorts ramsa som upprepades och som hon inte kunde få bort.

- Haha ,
vad var det vi sa,
dumma ni var
så era själar vi tar!

Rösterna i Idas huvud lät inte som människoröster, mer som något djur, och det lät som om de var nära. Ida gick fram till fönstret men blev förskräckt av vad hon såg, säkert hundra , till synes kolsvarta kråkor satt blickstilla på trädgrenarna utanför hennes fönster. Ida trodde inte sina ögon. Det kunde väl inte vara de ? Rädd, och för att få bort rösterna så gick hon och lade sig igen.

Halv 11 nästa morgon kom hennes mamma in i rummet med hemtelefonen i handen och sa
- Här, det är till dig. Det är Marcus.
- Möt mig vid vägen, det har hänt något.
Marcus lät orolig, och Ida hade en känsla av att det hade något med kråkorna att göra. Marcus stod redan och väntade då hon kom och de gick medan han berättade om gårdagskvällen. Jessica och två av hennes vänner, Lina och Annika, hade försvunnit runt halv 10-tiden och senare hittats livlösa inne i skogen. Ingen vet hur de har dött, och det finns inga spår efter någon eller någonting alls. Ida var orolig, det kunde väl inte vara hennes fel. Eller?

Marcus hade varit riktigt sakad och Ida hade lovat att han fick ringa senare om han ville, vilket hade gjort honom jätteglad. Efter att han hade gått hem gick Ida längs en liten skogsväg, som sedan blev en stig, långt in i skogen och satte sig på en sten och blundade. Då hon efter säkert 10 minuter slog upp ögonen hade hon kråkor i massor runt sig och plötsligt var rösterna tillbaka i hennes huvud.

- Vännen vår,
låt oss torka din tår.
Säg oss, vem har gjort dig illa?
Vi tar nog hand om det lilla.

- Va? frågade Ida , är det verkligen ni som har gjort allt det här?
Allt hon fick till svar var en hel kör av kråkor som sa ja på hennes fråga. Hon blev förstås vettskrämd och sprang snabbt ut ur skogen till sin morfars hus.

Som vanligt tog det en liten stund för hennes morfar att öppna, då hennes mormor var död sen länge och han hade svårt att gå, men så fort han fick upp dörren och såg att något var fel, tog han in henne i stugan. Efter att Ida, nästan gråtfärdigt, hade berättat alls som hänt om kråkorna sa morfar
- Ja, jag anade att den här dagen skulle komma snart.
Så berättade han om att då Idas mormor var i sextonårsåldern, precis som Ida var nu, hade det hänt samma saak åt henne. Flera ungdomar i byn hade dött mystiskt då också, men hon hade ett sätt så hon kunde stoppa kråkorna.
Så gav han Ida en ring med en svart fågel på och sa
- Ta på den här, och ikväll går du ut och talar med kråkorna. Med den här gör de inte bara vad du tänker, utan också vad du säger åt dom.

20.28 den kvällen gick Ida ut på gården och kråkorna satt redan och väntade på henne, som om de visste. Så började hon tala
- Snälla ni, ni kan inte åka runt och döda människor åt mig, det är inte vad jag vill.
De såg först oförstående på henne, men sen sa de

- Okej vår vän ,
men kalla på oss sen
så fort du behöver oss.
Hjälp kan alltid fås

Sen flög de iväg hela flocken i ett enda stort svart moln och så var de borta.
Ida ringde till sin morfar och berättade hur det hade gått innan hon lade huvudet på kudden, slöt ögonen och somnade.

Hon vaknade 10-tiden av att mobiltelefonen ringde, hon såg på skärmen att det var Marcus och svarade
- Ida! Du kommer aldrig att tro det! Jessica, Lina och Annika har vaknat till liv!
Ida var helt mållös, men fick fram ett okej då han frågade om hon ville gå ut och gå. Hon klädde snabbt på sig, åt en banan och gick ut genom dörren. Han mötte henne i kröken som vanligt och det gick ner till stranden. De satt där på varsin sten och helt plötsligt höll de varann i handen. Ida spg två kråkor flyga ut till havs innan Marcus vände sig mot henne och kysste henne.

Kråkflickan skulle aldrig vara ensam igen.