Det är om natten du kan få höra dem. De gråter. Skriker av sorg ty de är dömda att vandra genom gångar av kall sten. Barfota och med sina tyngande kedjor. De är så tunna att de nästan blir genomskinliga. För ögonen bär de svart tyg. De går men nersänkt blick ty skammen är oändlig. De håller mig vaken om natten. Ty deras sorg den smittar sig av. I livet var de så vackra. Jag tycker synd om dem. Alla dessa vålnader.

Vi  kallar dem spöken.