Jag sitter med telefonluren tryck mot örat.
I andra änden hör jag hur det prasslar, skrapar och snyftas.

"Gråter du?"

Du försöker trycka ner gråten i halsen, svälja den så att jag inte ska höra.
Men jag hör de, även om du säger nej, hör jag explotionen av en gråtande atombomb.

"Men vännen, du vet att jag älskar dig, jag bara..."

Du avbryter mig, skäller ut mig för att jag inte kan bestämma mig.
För att jag inte vågar ta steget ut på okänt vatten.
Kanske vill jag inte ta steget ut.
Kanske älskar jag inte dig på riktigt och du...
Du lever säkert också i en illusion.

"Dom hittade mig på köksgolvet i morse..." Viskar du.

Sedan berättar du för mig om den hemska natt du upplevt.
Blod, överallt.
Det var nära den här gången.

För min skull offrar du dig. Nej, för illusionen du lever i.
En vägg av glas växer upp i mellan oss.
Du skriker förtvivlat mot mig.
Jag hör ingenting annat än mina hjätslag.
Jag går.