ångesten ligger som ett obegravt lik och håller om min glädje i en ruttnande famn,
ilskan slår sönder även det vackra som jag älskar, slänger runt sina armar i våldsam förintelse tills allt som återstår är ett ödeland av ensamhet och bitterhet.
tröttheten släppar min kropp till marken, lägger sig ner bredvid mig som döden och tystar mitt mås skrik
sorgen sveper om mig som ett genomskinligt hölje av våt fuktighet, blöter långsamt ner mitt hjärta till en genomdränkt massa av övergivenhet.
lämnar tårar som glasar in min syn i en värld som bara blir allt sudigare
jag är skör som en silkestråd inför morgondagen, fladdrar i vinden utan ett andetag till min existens.
jag är bara en människa
en människa