Jag känner hur mina andetag blir tyngre
Hur jag sakta men säkert elimineras från denna jord
Ni säger att allt en dag kommer bli bra
Att jag kommer kunna andas frihet
Men vad ni inte ser
Vad ni inte hör
Är att jag redan förlorat min strid mot döden.
Han utplånade min självkänsla totalt
Eller var det kanske jag?

Jag har famlat i mörkret så längre
I en evighet som aldrig riktigt tar slut
Kanske tar den en paus och övergår till någon annan en stund
För att sedan återuppstå

Ni har kanske ärr på insidan
Men mina syns på utsidan
Och för det blir jag stämplad
Som en tjej med för lite kläder
Kalla henne för hora, kalla henne för slampa.
Istället får jag stämplen psykfall i pannan
Ni bränner in den i min hud med era blickar och ord.

Jag skriker efter döden
Suktar efter livet
Står på en plattform i mitten
Ska jag hoppa eller låta livet gå?