Det är lika bra att vi säger
alla ord som vi vill säga

så att inget skramlar runt som en tomburk
i vinden
på en öde parkeringsplats
när köpcentret stängt och alla har gått hem

Ingen svarar mer än i en axelryckning
för ingen vet
annat än vinden, burken och allt som blåst vidare
till vi vet inte var.

Inför varandra får vi inte ha sparat orden, gömt meningarna
och glömt ärligheten.

En av oss skulle alltid sitta kvar och räkna frågetecken.
Vi förtjänar inte det.

Vi måste ge av oss själva,
inte spara oss till efterlevande
som bara kan måla porträtt av vilka vi var.

Vi kommer att vara torra löv och aska,
vi måste göra det vi brinner nu

innan våra paddeltag når kanalen,
innan den smalnar av
och slukar de vi är.